En kort historik
Av: Björn Ulfvin
Att flytta från Stockholms norra förorter till en plats halvvägs ut i havsbandet kan ses lite underligt, men får man en bakgrund så är det genast lite mer begripligt.
1959 började jag som aspirant vid Stockholms Sjövärnsflottilj, där jag sedan tillbringade tre somrar i rad som elev på Kvarnholmen vid Stavsnäs. 1963 fortsatte jag som instruktör och fann, bland de lottor som då tjänstgjorde, min blivande hustru, Irene. Vi tjänstgjorde sedan tillsammans på Kvarnholmen ytterligare fem år. Kärleken spirade, så när värnpliktstjänstgöringen var avklarad gifte vi oss och rotade oss i Viggbyholm. Detta skedde 1969.
Ett år senare fick jag genom en arbetskamrat reda på att man sålde hus i Stavsnäs. Att bosätta sig där ute året runt var kanske lite främmande i början, men då vi varit ute och tittat på visningshuset föll vi direkt. På hösten 1971 drog flyttlasset via Vaxholm till Stavsnäs. Cirkeln var så att säga sluten.
En båtklubb föds
Redan innan vi flyttat ut var vi medlemmar i Stavsnäs Gärdes Villaförening, som då var en synnerligen aktiv förening. Irene hamnade tämligen snart i dess styrelse, och önskemål om en båtklubb började diskuteras.
En arbetsgrupp bestående av bland andra Bengt Ohlson, Sture Pettersson, Lennart Gustavsson, Göran Bjursten, Harald Lundberg med flera, samt undertecknad fick i uppdrag att undersöka möjligheterna till hamn och uppläggningsplats. Det gjordes promenader längs stränder, över berg, ner och upp ur grusgropar, kontakter med kommunen och privata markägare, men problemet kvarstod. Var gör man av en båtklubb i Stavsnäs?
Sommaren 1972 passerade utan att en lösning sett dagens ljus. Samma höst började vi snegla på den redan befintliga anläggningen vid reningsverket och tog ny kontakt med kommunen. Det visade sig då att Djurö kommun ägde anläggningen och ställde sig villiga att låta oss överta densamma efter det att den arrendator som drev anläggningen sagts upp. Så skedde, och under våren och försommaren drogs verksamheten igång och vid ett första möte i juni 1973 bildades Stavsnäs båtklubb.
De första stapplande åren
Den anläggning som vi nu tog över var i tämligen dåligt skick med trasiga bryggor och ingen befintlig plats att förvara båtar på under vintern. Hela tomten bestod i stort sett av en grässlänt ner mot vattnet. I stället för bojar hade man använt rör för akterförtöjning, vilka var nerkörda tre meter ner i blåleran och lutade kors och tvärs som ett plocke-pinn-spel. Det första vi fick göra var att försöka dra upp rören och ersätta dem med bojar i stället. Sedan måste hamnplanen iordningställas, så att det gick att lägga upp båtar på ett vettigt sätt.
Genom Bengt Ohlsons försorg fraktades det ut en bod som hade tjänat ut hos SIAB, men som vi hade stor gläddje av. Dessa arbeten fortgick under ett antal år, samtidigt som det rent administrativa flöt vidare. Vi hade bland annat kontakt med kommunen angående att bygga en pir.
Den första sammankomsten för medlemmar var en improviserad säsongsavslutningslunch på Sandhamns Värdshus, som fick ett knappt 20-tal medlemmar att ställa upp. Denna sammankomst har sedan upprepats i stort sett varje år och har numera ett traditionsstatus, som förmodligen inte går att rubba.
Under klubbens första år genomfördes också en navigationskurs som hölls i Djurhamns skolla med cirka 10-talet deltagare.
En annan tradition som också startade i relativt tidigt skede var, förutom den tidiga sillunchen runt mitten av maj, midsommarfirandet på Skogssskär. Båda dessa begivenheter fortlever ännu.
Klubbens styrelse lade ned ett omfattande arbete under dessa första år innan man tog steget ut och beordrade fram arbetsgrupper, som under hamnchefens ledning utförde de arbeten som måste göras.
Åren gick och hösten 1976 överlämnade jag ordförandeskapet till Sture Pettersson. Då jag och resten av familjen, reste till Saudi-Arabien för att arbeta där i drygt två år.
Nutid
1979 kom vi hem igen och på årsmötet i februari 1980 var det återigen dags att leda styrelsen i egenskap av ordförande.
Hamnen hade nu växt och en ny pontonbrygga hade lagts ut bland annat för att fungera som vågbrytare, då det visat sig att pirbyggandet stött på oväntade problem med ett befintligt utloppsrör från reningsverket med mera. Den påbörjade piren hade växt en del och utgjorde nu ett tämligen bra skydd för de mest utsatta platserna vid gamla bryggan.
Medlemmarnas antal hade nu ökat från cirka 70 till 110.
Hamnen såg i övrigt ut som tidigare men med en del smärre ansiktslyftningar här och där. Vad som stod högst på listan var nu ett bättrre klubbhus, och på årsmöet i februari beslöts att bygga ett nytt sådant. Det står nu färdigt och fyller väl sin funktion.
Årsmötesförhandlingarna hade fått en livligare karaktär, och det tyder jag som ett sundhetstecken hos medlemmarna. Under det senaste året har jag fått så mycket att syssla med utöver klubben, så under hösten 1982 tillfrågades Henrik Zeinow om han skulle kunna tänka sig att leda klubben, om årsmötet så beslutade, och så blev det.
Henrik har under många år lagt ned ett stort arbete i det tysta inom styrelsen, och jag lyckönskar honom å det varmaste i sitt fortsatta arbete.
Jag vill också passa på att tacka alla, både tidigare och nuvarande styrelse- medlemmar för de år jag arbetat tillsammans med er inom båtklubben.
Dessa har varit:
Stig Karlsson
Maj Höglund
Bengt Ohlson
Britt-Marie Nyman
Jonas Asker
Henrik Zeinow
Jan Sehlin
Lilian Fust
Rolf Trouin
Eberhard Fust
Gunnar Wedin
Mats Johansson
Lars Johansson
Sture Pettersson
Tack än en gång och lycka till med jubileumsåret 1983 och kommande år!
Björn Ulfvin
Denna artikel är utgiven postumt, Björn avled 2023-06-22
Artikeln publicerades första gången i det första numret av ”Sjörapporten”. Den utgavs åren 1983-84 av båtklubben i samarbete med Djurö båtsällskap. Det blev cirka 2 – 3 nummer om året.
Redaktör Stig Karlsson